När jag ibland drar igång ett projekt, blir det halvvägs ibland lite övermäktigt (denna gång är det målning av lägenheten).
Då tröttnar jag, blir irriterad, tycker att allt är tok-jobbigt, och kan inte för mitt liv begripa varför just jag skall vara en rastlös själ.
Men jag har ett trix.
Jag tar fram en bild från vårt gamla hus.
Det finns så många bra minnen, men de flesta är tyvärr inte så roliga.
INGENTING kan vara lika jobbigt som den tiden.
Trädgården som växte upp igen så fort man vände ryggen till när man rensat.
Färgen som ramlade av när man dammtorkade i fönstrena.
Silverfiskarna som kom tågande på rad ut köksskåpen.
Den ständiga lukten av gammalt, tåget som fick grunden att skaka och det fruktansvärda garaget som spred mögellukt över hela tomten.
Renoveringen som sköttes parallellt med rättegångar, vårdnadstvister och ett ekonomiskt skuldberg som bara växte.
Besök av kronofogden, stämningar och hot om utmätning, både på lön och personliga tillhörigheter.
En psykiskt sjuk person i vår närhet som förpestade både dag och natt.
Då påminns jag om hur fantastiskt vi har det nu.
Ett vackert hem, nära till vänner och familj, en bra ekonomi, och en trygghet som vi så länge saknade.
Så INGENTING är så jobbigt som innan.
Ingenting kommer ens i närheten.
