Det brukar alltid vara tungt sista månaden.
Detta år är det fanimej inte klokt.
Inte nog med att det är svart från morgon till kväll, jag börjar känna mig som en maratonlöpare i konstant uppförsbacke.
På jobbet har vad vi trodde var ett ganska allvarligt problem, visat sig vara ganska så gigantiskt.
Man kan säga att det slog undan fötterna på mig ganska så rejält, och fick mig att ifrågasätta vilka människorna runt omkring mig egentligen är.
Jag, eller kanske alla, är känslig för när något rasar. Någon man i alla fall trodde man hade lite hum om.
Hemma har lugnet funnits.
Tills vi kom på att vi måste se till att det blir rätt när vi lämnar detta liv.
Det är ju bara vi, ogifta, med särkulle-barn på vift.
Då kom backe gigantus nr 2.
Jag har alltid haft en tanke om att även efter sin död kan man påverka.
De flesta skiter i vilket, de är ju ändå döda, men inte jag.
Jag tycker om tanken att kunna göra lite skillnad en sista gång, sista möjligheten att ta lite ansvar, genom att
skänka pengarna till något ändamål man tycker om.
Så jag vill inte att The Todds barn skall ärva något från mig genom honom. Inte ens när alla mina andra vänner och släktingar är borta.
Jag har en bild av hur jag vill ha det, med min sista vilja, och det är inte att två barn som redan har mycket, skall få ännu mer. Det är inget personligt, det är bara inte så jag hade tänkt det.
Det föll inte alls i god jord (höhö).
Reaktionen blev att främmande människor värderas mer än avkommorna.
Värderas?
Jag anser inte att skänka pengar till barn som redan har sin framtid säkrad gör någon nytta.
Det handlar inte om att värdera.
Det handlar om vem som behöver dem mest.
Och sen kan man ju faktiskt tycka att: Vi träffar dem inte. Eftersom föräldrarna inte kan komunicera träffade vi dem senast för 1 år sen. Ingen kontakt på telefon. Vi känner dom inte. Behöver JAG då verkligen känna någon moralisk skyldighet gentemot dem? Bara för att jag råkar leva med deras biologiska far?
Jag ser inte kopplingen där.
Tyvärr.
Och uppförsbacken växer sig större.
