Ju längre in i landet man kommer söderut desto skummare blir bensinmackarna.
Det som i närheten av Hgb var en vanlig statoil, blir några mil inåt landet bensinmack/restaurang/minilivs/frisör/motell.
De flesta lyckas dessutom klämma en klädstång bland mat-os och gamla ostfrallor, med tillhörande skylt som upplyser om
att "senaste modett" har anlänt.
Praktiskt? Absolut.
Trevligt? Inte det minsta.
Jag tar ett kliv in, och personerna, ca 15 personer som sitter och äter i matsalen/provrummet, tystnar och tittar på mig.
"Hej", säger jag glatt, men får inget svar, utan skaran återgår till sin vattniga kalops.
"Otrevliga jädra människor", muttrar jag för mig själv och försöker mota bort känslan av att jag kanske inte kommer härifrån.
Tänk om detta är ett sådant där skräckfilms-ställe? Där tiden står stilla (ser sanneligen ut så på inredningen), och de som kliver över trösken aldrig kommer därifrån?
Där du är fast, for ever and ever, där kocken shoppar upp mördade lastbilschaffisar, och där du tvingas äta den vattniga kalopsen VARJE DAG!
Gode Gud....nu måste jag verkligen åka hem!
