Någon fällde för ett tag sedan en kommentar om att mitt och The Todds liv är så enkelt.
Och att vi inte vet vad vardag innebär.
Jag minns att jag skrattade till, men släppte det direkt eftersom jag sällan nappar på provocerande kommentarer.
Jag är ointresserad av att rättfärdiga mitt liv eller levandssätt för någon annan.
Men så började jag tänka, för mig själv.
Jo, det är just nu lätt.
Helt perfekt, faktiskt.
Vi kan resa tillsammans i Sverige.
Vi slipper städa, laga mat, fixa frukost, vi tränar ihop, ser nya städer och över det hela är det jättemysigt.
Vi bor i sviter, springer på spa:n, och utnyttjar varje sekund av att bara vara.
Men det har ju inte alltid varit så.
Vi levde ju ett annat liv innan. I många år.
Ett liv som vi valde bort eftersom det var fyllt med så mycket negativ energi.
Ett liv där vi förgäves försökte hålla näsan över ytan bland stora skulder, ett gigantiskt renoveringsobjekt, rättegångar, vårdnadstvister, leftovers från någon annans trasiga liv,
kravbrev, usla anställningar och två barn som inte hörde hemma hos oss och väldigt tydligt visade det.
DÅ var det ingen som kommenterade det.
Men när man gör om hela sitt liv, till det bättre, kanske rent av det bästa, då är korparna framme med moralpinne och pekar.
Så konstigt.
Våra vänner äger inga moralpinnar. De är inte missunsamma.
Bara de där bekantskaperna tycks störa sig.
På vår lätta vardag.
Som vi verkligen förtjänat.
Varsågod.
