Idag är själen alldeles trasig.
Jag är så dålig på att komunicera saker som betyder mycket för mig.
När jag blir arg och ledsen, eller känner mig sviken, blir det stopp.
Munnen kan inte förmedla det hjärtat känner.
Och när det inte finns en mottagare för orden, när ingen lyssnar, eller anstränger sig att förstå, då blir orden lixom kvar i hjärtat, och det gör ont.
Jag har lärt mig att ordet förlåt är ett starkt ord, ett bra ord.
Människor som kan säga förlåt, inse vad som gjorts fel och stå för det, är starka människor.
Jag avskyr ursäkter och bortförklaringar.
Svammel och lögner gör mig arg.
Kanske man inte alltid förstår vad som sägs, vad allt det arga kommer ifrån.
Men om man slutar vilja förstå, om man gömmer sig bakom orden, om man skapar sig ett mantra: Jag förstår inte.
Vad finns det kvar då?
