Hjärnan är märklig.
Eller är det själen?
Stora händelser kan gå förbi, medan de små skärvorna biter sig fast.
Ligger och retar, som om de bara väntar på en glimt av igenkännande, och då växer sig stora, slår omkring sig, ilskna, och lyckas slå ut både sunt förnuft och förmågan att förlåta.
De lyckas riva den vägg man så omsorgsfullt byggt runt det som svider.
Så man får göra om alltihop igen.
Bygga.
Fast för varje gång går det lite fortare att få upp muren.
Varje gång finns det en lite större bit kvar av muren som inte behövs byggas upp.
Bitar som kallas trygghet och tillit.
Snart kommer ingenting kunna gå sönder mer.
Snart så.
