Idag var jag riktigt, riktigt svensk.
Jag valde att ta trapporna upp till lägenheten istället för hissen.
Inte för att det är speciellt svenskt, att springa i trappor, men att göra det för att undvika att åka samma hiss som grannen, garanterat svenskt.
Saken var den att vår granne under oss kom in samtidigt som mig, och hon bar ett litet, litet barn på magen. Kvinnan hälsade artigt på mig, klappade lillen/lillan på huvudet och tittade sedan menande på mig. Jag glor lite käckt tillbaka och bestämmer mig för att inventera mitt postfack, och därmed ge henne tillfälle att ta hissen upp. Själv.
Nänä.
Hon skall med kolla sitt postfack.
Och när jag vänder mig om står hon där igen, klappandes, vyschandes, och väser "du kan bli vad som helst när du blir stor" med en röst som nog skall vara gullig, men som mer påminner om en Stephen King film.
Ja, jag vet, jag ÄR stor.
Konstig kvinna.
Jag kutar upp för trapporna och låser in mig i lägenheten.
Vad som hade hänt om jag åkt samma hiss?
Jo, med det där jädra klappandet och de menande blickarna hade man ju varit tvungen att gratulera, garanterat ställt frågan " vad är det för något", gjort sig osams med grannen för resten av boendetiden, och i hemskaste fall, fått höra nån förlossningsdetalj som garanterat fått mig att svimma och sen hade jag legat där och åkt hiss upp och ned hela kvällen tills The Todd kommer hem, och folk hade ojjat sig över den stackars uteliggaren som somnat i hissen, som dessutom luktar illa då jag precis kom från gymmet.
Nä.
Det är klart bättre att ta trapporna i sådana lägen.
