När vi för två månader sedan flyttade till kajen var huset mitt emot oss precis nybyggt, och gatan mellan oss såg ut som FÄ-EN! Grusig, gropig, dammig och allmänt ful. Jag ägnade en del tankemerksamhet åt att formulera nytt gnäll över detta. Betalar man dyrt, skall man ny väg få.
Så jubelt blev stort när grävskopor, orangeklädda män och ungefär 22 polacker dök upp och började riva i gatan.
Första veckan var det en ren fröjd att höra dem jobba utanför kl 06:30.
Andra veckan, när jag för 12:e gången blir väckt av en bulldozer som verkar ha knarkat och kör all-in i mitt sovrum, börjar jag så smått ifrågasätta deadlinen för arbetet. 3 veckor? 1 månad? 1 ÅR?!
Och när jag nu i morse blev väckt 06:30, och denna gång av en polack som knackar tegelstenar för kund och lämnat fosterland, höll jag på att få mig ett psykbryt. Att tåget dessutom lade in extra körníngar, och stannar en bit från oss med gnisslande bromsar gav mig känslan av att det fan hade varit lugnare att sova på en tågstation i Bangladesh.
Det är i alla fall lika varmt.
