Chefen fick ett utbrott för att SAS bestämde att vi måste förlänga vår Norge-resa nästa vecka med två dagar pga att någon (läs:chefen) väntat lite för länge med att boka biljetter. Mig gör det inget, jag gillar Norge.
Vad jag ibland inte gillar är att leva med någon som har barn. Barn med en fullblodspsykopat dessutom. Dåligt val. Barnen och jag är bundisar, inga problem.
The Todd ställde frågan om vi kan ha dem en helg inom snar framtid. Hon skulle aldrig säga nej, smartare än så är hon, men maken till att krångla. Hon är helt fenomenal vad det gäller att ändra, mixa och trixa för att det skall bli så besvärligt som möjligt.
Vad svaret blev? Vi får ha dem 24 timmar. Vi skall då alltså åka ca 5 timmar, tur och retur för att umgås i 24 timmar i en sketen stuga någonstans som kostar skjortan, bara för att upptäcka 3 veckor senare att hon ändrar sig, och de har "planer", eller någon av dem är "sjuk". Vi får då alltså vänta 3 veckor till, men då heter det att "nu var det så länge sen ni träffade dem så nu får ni bara ha dem i 24 timmar igen". På så vis slipper hon vara utan dem mer än 24 timmar. Osunt.
Och har (jag) riktig otur tjafsas det till förbannelse mellan dessa veckor och allt slutar som vanligt med att The Todd får raseriutbrott.
Trodde ni ja! Inte denna gång!
Blir det som vanligt, alltså oändliga diskussioner och grav labilitet från The Todds sida får han bo någon annanstans tills situationen är löst. Eller så bor jag någon annanstans, det spelar inte så stor roll.
Om jag gett upp? Det kan ni ge er fan på.
När en människa har vänt ut och in på sitt eget skinn för att hjälpa till och försöka lösa något, och man ändå alltid måste börja på ruta ett, då är det fanimej läge att ge upp.
Annars är risken att man själv förvandlas till en fullblodspsykopat.
Och det har jag ingen lust med.
