Jag är uppvuxen på en liten ö. En sån där, där de flesta vet vem alla är, vems mormor och farmor som är osams, och vem som byggt det dyraste huset och vem som visar sig minst ute i vimlet.
En ö, som kallas exclusiv förort, men som i själva verket är en fristad för droger och annat. Sådant som gör att miljön på ön, är allt annat än idylliskt. Fasta poliser kom till ön för bara några år sen.
Närheten till havet är fantastisk, och på många sätt, enligt min mor, är det tryggare att växa upp där, än inne i stan.
Jag trivdes aldrig riktigt.
Min uppväxt har varit helt fantastisk, men vad det gällde vänner, kändes det aldrig äkta. Allt var så ytligt. Allt skulle mätas och jämföras. Passa in. Förändra dig. Var som oss.
På den lilla yta som utgör ön, fanns det inte, och finns inte heller idag, utrymme för personlighet.
Därför flyttade jag så fort det bara gick. Tog en alldeles för dyr lägenhet inne i stan, satt och tittade på mina gamla möbler som jag samlat ihop, och upplevde plötsligt frihet. Pappa misstyckte, alldeles för tidigt för att flytta, men jag behövde det. Ingen som kände igen mig. Ingen som skvallrade, snokade och dömde. Bara en väldigt massa människor med olika mål som skyndade förbi.
Efter några år på vilsen fot, 1 år i Linköping och 2.5 i Skåne har jag nog äntligen hittat hem.
Ett hem jag inte visste att jag ville ha kanske, men som kröp sig på så naturligt att det i fredags inte ens kändes konstigt att vara hemma. Jag, som annars störtat ut på första bästa krog varje fredag efter jobbet, för det var så trångt hemma, trångt i själen.
Nu är jag tillbaka vid havet, med pojkvännen jag såg i mina drömmar som liten, och vännerna som aldrig dömmer.
Och min familj, de finns som den tryggaste hamn kvar på ön.
Det ger mig det bästa av två världar.
