Jag har de senaste 2 veckorna TRÄNAT.
Inte på mitt vanliga Vonilsk-sätt, dvs vevat lite med vikter, tittat mig i spegeln var 5:e minut för att se om jag krympt, vevat lite till, suckat, druckit vatten i 20 minuter, ringt en kompis och sen slutligen, högst motvilligt, vevat lite till. Inte alls.
Jag har tränat på riktigt! Efter ett fast schema där det inte finns plats för tvivel eller för lång vattenpaus, och där inga undanflykter är accepterade.
Till min stora förvåning ser jag dessutom resultat. Och känner.
Min kondition har förbättrats något oerhört (nu skall vi ha i åtanke att detta är från att inte ha gjort någonting på flera år), och jag kräver inte längre en defillibrator bredvid krossen. Hyn har faktiskt blivit lite rosigare. Jag sover bättre på nätterna, och är inte så trött på dagarna längre.
Men. Alltid ett men. Och helst när det gäller träning. Då har jag typ....22.
Min kropp är nu istället för "fyllig" ganska så....lös? Det är precis som att huden, underhudsfettet inte riktigt fattat galoppen. Eller jo, en del av det, absolut, för det tog sitt pick och pack och stack, men det som är kvar.....löst! Inte fast!
Detta är INTE bra för motivationen.
Den lilla djävulen på ena axeln tjoar: Gött! Gå tillbaka till vin, ost och cigg så blir du fyllig igen!
Den lilla ängeln på andra axeln frågar försynt om jag tänkt ha den där fina bikinin jag köpte för några veckor sen, eller om det är lika bra att åka till Ikea, köpa en tavla och rama in skiten.
Jag vet. Några veckor till, så blir det fast.
Men säg det till osten i kylen som sms:at mig oabrutet senaste timman.
